Varje människa som kliver in här bär sin egen berättelse, sin egen längtan och sitt eget mod.

Vi känner en djup tacksamhet för varje deltagare som har valt att möta sig själv, för varje process som fått ta form och för alla de möten som uppstår längs vägen, där varje möte i sin egen takt också blir ett möte med oss själva.

Det som delas här är inte ord skrivna för att övertyga, utan erfarenheter som vuxit fram ur levda resor. Röster från människor som har lyssnat inåt, vågat stanna kvar, släppt taget och funnit något de kunnat vila i.

Vi tackar för tilliten, för sårbarheten, för modet att dela. För varje steg som tas, varje cirkel som sluts och varje väg som korsar vår.

"Jag ska försöka sätta ord på något som egentligen är ordlöst. Det jag vill berätta om finns bortom orden. Det jag vill berätta om finns i regnbågen, i stjärnorna, i träden, i älven, i elden, i dimman, i gryningen, i norrskenet, i skuggorna. Jag vill berätta om det som gömde sig bakom mörkret. Jag vill berätta om ett hjärta som gått sönder långt före tiden. Jag vill berätta om det vackra jag mötte när jag reste till regnbågens slut. Jag vill sätta ord på vad jag hittade där. Skatten.

När jag kom till Gaia våren 2025 var jag rädd. Rädd för livet, rädd för mig själv. Jag hade precis lämnat allt som var trygghet för mig. Jag svävade i det okända och det var verkligen skrämmande. Men det var där, på den platsen, på Gaia som mitt hjärta blev helt igen. Jag mötte Ania, jag mötte Martina, jag mötte mina systrar. Jag mötte en plats som andades liv, skönhet och värme.

Ibland tar jag fram mina saker som jag köpt på Gaia för att känna doften som finns i dem. Doften av rökelse, doften av frihet, doften av kärlek som hela Gaia vibrerar av. Jag vill minnas koderna, vibrationerna, essensen. Jag vill minnas resan jag gjorde. Kanske var det den djupaste resan jag gjort hittills i detta liv. Resan in i livmodern, än mer in i det okända. Och det var där, i smutsen, i mörkret, i den djupaste rädslan som jag hittade henne. Kvinnan, modern, dottern, systern, älskarinnan, medicinkvinnan. Hon var ledsen. Ledsen över allt. Hon var ledsen över allt det hon inte kunnat vara och hon bar på sorg som var äldre än havet. I min livmoder fann jag en sjö som var skapad av tårar. Den gnistrade som när solen lyser på en fjällsjö. Sjön som var skapad av tårar var det renaste och klaraste vattnet jag någonsin sett och känt. Ett livselixir. Jag badade, jag drack och jag grät alla tårar som behövdes gråtas. Inte bara mina tårar, utan tårar som fanns innan tiden. Jag renades, släppte taget och började minnas. Minnas vem jag är, ljuset och kärleken som jag bär på. Medicinen som jag är bärare av. Elden som brinner i mitt hjärta och själen som är lika gammal som månen.

Det blev så tydligt när jag kom till Gaia. Att det finns mycket jobb att göra, mycket att hela innan den feminina kraften på riktigt kan börja resa sig inom en, men när hon gör det så börjar det blåsa i träden, det blixtrar på himlen och jorden börjar prata. Den rösten kommer aldrig mer att tystas. Aldrig mer tiga. Den rösten förmedlar inte tillrättalagda ord. Den förmedlar sanningen.

Vi behöver göra resan för att finna ljuset och kärleken till oss själva. För det är där vi återupprättar vår relation till Moder Jord och helar vår feminina essens. Det är en gåva att vara kvinna, moder, dotter, syster, älskarinna. Det är där medicinen finns. Gåvan att vara jag. Catarina. Det är jag som är skatten.

Ania, tack för allt du är och står för. Jag har aldrig mött någon som du. Aldrig mött den kraften. Tack för att du speglat den i mig. Tack för att du har hållit min hand ända fram. Det du förmedlar i dina cirklar är något som finns bortom bergen, bortom blommorna, bortom sången. Det bara känns. Man behöver sitta i cirkeln för att känna när portalen öppnas. Sen är det bara att åka med. Jag önskar att varje kvinna som längtar får sitta med dig i cirkeln. Det är en ynnest.

Martina, tack för att du är jord.

Till mina systrar i cirkeln, tack för att ni var och en representerar en del av mig. Vi är alla ett. Tack för skratten, kärleken, tårarna, kramarna. Resan fortsätter, nu, alltid. Ingen vet vart, ingen vet hur och det känns tryggt"

Catarina

"Wombhealing är pusselbiten jag på djupet längtade efter. Det känns oerhört vackert & starkt att få mötas kvinnor, systrar i cirkel, runt elden…att få påminnas om våra cykler… att få återkoppla till den feminina kraften.

Anias guidning går bortom orden och för mig är Wombhealingen rakt igenom magi.

Wombhealingen har gett mig utrymme att få känna det jag gömt & glömt. Wombhealingen har hjälpt mig att få minnas djupt, och har även tänt gnistan, inspirationen, påminnelsen om det heliga… det mystiska…om magin vi kvinnor bär"

Emma